Vilken idiotfralla du mötte idag, sa jag till Vanna. Ett riktigt idiotmöte. Jag var hemma på lunchen och gick runt berget. Vi träffade en man med en fransk bulldogg. Bulldoggen bara glodde. Får de hälsa, sa husse. Ja, sa jag och släppte fram Vanna som brukar vara en ängel i koppel. Bulldoggen bara stod där, som om den stelnat i sin form. Den bara stirrade och rörde inte en fena (om bulldoggar har fenor). Det gjorde Vanna osäker, hon fattade inte riktigt vad det var hon hade framför sig. Hon vågade inte sätta nosen mot nosen utan stannade med den tio centimeter ifrån bulldoggens sjukt intryckta nos, samtidigt som hon viftade lite halvhjärtat på svansen. Ingen reaktion från bulldoggen. Förrän den helt plötsligt tar ett snabbt steg framåt så att jag hoppar högt av ångest. Tänker den jäveln bli aggressiv? Ska hon bita min lilla Vanna? (I och för sig rätt stor i jämförelse. Men hon blir alltid ”min lilla Vanna” när det är det minsta oroligt omkring oss.) Hon gör så, säger husse, som väl märkt mitt rakt upp i luften-skutt. Hon vill typ leka. Jaha, säger jag och tycker att Vanna flaxar runt och verkar ganska avslappnad. Efter ett tag kommer ett morr långt nere från någons bröstkorg. Det påstår husse är Vannas bröstkorg och det kan nog stämma. Men hon brukar inte morra. Jag drar slutsatsen att den här tiken inte var i hennes smak. Inte heller jag kunde läsa av henne! Jag avskyr hundar som inte går att läsa – vars öron är helt neutrala, vars ansikte är helt neutralt och vars svans är helt neutral. Hon hade väl nån stump nånstans men inte fan rörde den på sig.
Jag tror att det är den här hussen som en gång sa till mig att han inte kan ha halsband på hunden för då stryps den, han måste ha sele. Nu sa han att hon inte skulle ha några långa promenader. Hon kanske tillhör frallorna med andningsproblem.
I senaste Hundsport kunde en triumferande Ursula Wilby rapportera att problemet med de kortnosiga hundarna visat sig bara betydligt mindre än somliga trott. Mitt förakt för SKK bara ökade. De ser inte att kejsaren är naken. De tror att om det inte finns (fullt) så många kortnosiga hundar med uppenbara andningsproblem (som befarat) så bevisar det att de har rätt, det är helt okej att framskapa groteska hundraser.
När jag kom hem vid fyratiden efter en hård arbetsdag (hm) fick jag ytterligare en chock. Vanna stod inte på hallmattan. Jag hann tänka: ”Jag har gett henne ett ben och hon har satt i halsen” (det hade jag inte, men det händer att jag har) innan hon kom gående med en filt. Uppenbarligen var hennes reaktionsförmåga lite seg den här gången och då tyckte hon att det var lika bra att hitta något att bära och det vet ju var och en att det tar sin lilla tid att få grepp om en hel filt.
Det tredje som chockade mig var spår efter en viss turbulens i vardagsrummet. Jag hade gömt två deciliter torrfoder som aktivering. Det gör man inte ostraffat.
