(…)
Ja, du vet hur det är när man
återvänder till ett rum
där man förintats i den älskades
famntag, upplösts i den gåtfulla
väven av lemmar, sköte, hår, doft och
ljud, där de älskande druckit varandras
munnar som ur en helig källa, för alltid
skänkande liv, lycka och
gudomlig inspiration.
Nu tror jag inte längre
på sådan
skit.(…)
Nåväl, min vän, den gamla slitna frågan:
bättre att aldrig ha älskat
än den äldsta och vanligaste av plågor, att
inte älskas mer?
Bättre att försaka än att snurra
runt i det ixionska hjulet, vara bland dem
som hävdar det fördelaktiga i att
aldrig ha fötts, att aldrig ha sett solens sken och
aldrig ha bländats av det – och, om det ändå skett,
premiera ett snabbt återvändande till det
mörker vi tillfälligt sticker ut huvudet
ur:Du vet säkert bättre än jag; men skavsåret
berättar när promenaden varit för lång. Plågan
berättar också den att vi är vid liv och
håller oss vakna. Vem vill dö ur det
förflutna, förlora minnet av
ett liv? Glömskan
kan aldrig ersätta minnet
även om det bränner.(…)
Hemlösheter, 1986
Mats såg aldrig glad ut på bilder. I bästa fall kunde han prestera en svag antydan till leende. Det gör mig ohyggligt ont att han är död.
