Peter Englund har skrivit en bok om sin vidrigt lyckliga barndom.
Mitt bestående minne av boken är ett porträtt av en älskad far. I minne nr 104 minns Peter ”vilken mjuk röst min pappa brukade när han väckte mig, och att han ofta gjorde det som om där fanns ett val: ”Klockan är sju – vill du vakna?” (Ulrika Knutson i UNT)
Min mor hade en mycket hård röst och brukade rusa in och släppa upp rullgardinen med en sadistisk smäll. ”Nu får du gå upp!” Jag lyssnade på Ola Magnell och klamrade mig fast vid orden: Då tänkte man i tysthet att det kommer nog en tid / när man får ligga kvar i bingen utan stress och strid. Jag var nattmänniska redan som barn.
Enda molnet på Peter Englunds himmel var att farfar hängde sig i den källare som han själv grävt ut. I min släkt var det ofattbart nog ingen som hängde sig.
Martina Montelius sågar boken i Expressen och Ingrid Elam liksom Björn Werner konstaterar att ingenting är så trist som andras lyckliga barndomar. Ingenting är heller så avundsvärt. Men bra litteratur blir det sällan av skiten.
Och allt har sin finess och allt som sker har sin säsong
Men vem kan säja: Jag är fri från allt som hänt en gång
