Jag klipper Vannas klor varannan vecka, inklusive sporren. Hon har bara en sporre numera. Jag hade önskat att hon inte haft någon alls, den är alltid ett helvete att klippa och på sistone har det inte blivit ordentligt gjort. Jag kan inte avgöra var pulpan är eftersom klon ser gråvit och flisig ut. Det gör mig feg och rädd för att klippa. Jag har i princip bara nuddat med klosaxen. Nej, nu måste jag klippa, sa jag till mig själv, och klippte – varpå Vanna skrek i högan sky. Fan! Jag tror att jag klippte ytterst lite och ändå började det blöda. 
Det krävs ingen Einstein för att räkna ut att pulpan kommit längre och längre fram ju mindre jag klippt så att det nu inte går att klippa överhuvudtaget.
Jag skulle vilja fila den istället men Vanna hatar filen mer än hon hatar saxen. Hon står för det mesta fint still när jag klipper övriga klor men det är som om hon alltid tyckt illa om när jag klipper sporren. Det är obehagligt både för henne och mig.
Hon står när jag klipper och jag klipper utomhus – med glasögonen av så att jag ser vad jag gör. (Kan låta motsägelsefullt för den oinsatte.)
Inka fick ligga för att underlätta sporrklippningen men då vrider sig Vanna som en mask på kroken och gör allt för att komma undan. Bl.a. viker hon in benet under kroppen.
Nåväl. När hon skrikit och vi gått vidare blev hon glad igen.
Då började jag få ont. Jag hade tagit de dojor jag lämnat in till skomakare efter att jag till min stora förvåning fått skoskav på ena hälen. Jag brukar inte ens få skoskav av nya skor och dessa var gamla. Vid närmare granskning visade det sig att den blivit sliten. Det kunde skomakaren åtgärda genom att sätta in någon slags förstärkning i skorna. Jag traskade iväg och fick nu inte bara skoskav på ena foten utan på båda! Man får tydligen skoskav av skomakarens åtgärd (för att man inte ska få skoskav).
