Världens bästa skithund

En gång i Inkas ungdom gick jag en SSRK-kurs. Det var totalt misslyckat. Eller kanske inte; få saker är totalt misslyckade. Men det var mer misslyckat än lyckat.

Jag kom med mitt vanliga halvstryp men då vi skulle/borde rycka i kopplet tjatade den kvinnliga instruktören ständigt om att jag skulle skaffa en kedja. Inte bara ett retrieverkoppel utan en strypkedja – så att jag kunde rycka riktigt ordentligt. Jag föll till föga trots att jag inte ville (ung och dum). Så länge jag minns har jag varit emot strypkoppel. Chico hade inget.

Jag satte på Inka detta koppel och när Inka gick på denna kurs drog hon i detsamma – av upphetsning. När Inka drog blev hon stark som en oxe. Hon vägde bara några kilo mer än Vanna men hon var minst dubbelt så stark. Jag vet inte hur flatuppfödarna burit sig åt men flatten har ingen styrka (om nu Vanna är representativ för rasen). Den påminner om collien på det sättet – det är också en hund utan kraft. De är liksom naturligt mjuka. Deras yttre motsvarar deras inre. De är inga muskelhundar.

Men det var Inka. Tack och lov drog hon sällan, men när hon drog, drog hon desto mer. Min stackars pappa fick hålla emot för allt vad han var värd.

Följden blev alltså att när Inka drog i stryphalsbandet fick jag en otäck känsla av att hon skulle strypa sig själv. Det fanns ju inget stopp. Kopplet trängde bara längre och längre in. Det gav mig panik. Jag nådde henne inte. (Hon drog inte konstant på kursen, hon drog i kursens början när hon ville fram till de andra hundarna osv.)

Vid kursens slut slängde jag upp strypkedjan på vinden och retrieverträningen med den. Redan då undrade jag varför retrievrar som i sättet anses så mjuka hade gjort sig förtjänta av så hårda metoder. Jag minns goldentiken som släpade efter. ”Antingen”, deklarerade instruktören, ”får du korrigera eller så får du bli roligare.” Då spydde tiken. Jag har alltid tyckt att det var en bra demonstration. Vem kan annat än spy på detta tänk? Att ge hundar ryck i kopplet för att de inte går fot som vi vill?

Idioti, som min f.d. pojkvän brukar säga.

Det var så man jobbade då och många jobbar än: gör hunden fel blir den bestraffad, gör hunden rätt blir den belönad. Bestraffningar, belöningar, bestraffningar, belöningar. Fast modern inlärningspsykologi nog har lärt oss (modern och modern, Skinner var av samma åsikt) att bestraffningen till stora delar förtar belöningen. Det är bättre att träna helt bestraffningsfritt. Tro’t eller ej!

Inka kom aldrig i närheten av en kedja igen. Vi använde halvstryp som inte kan strypa, som motsvarar hundens halsmått när det är åtdraget.

Vanna har heller inte retrieverkoppel på vanliga promenader, hon har halvstryp eller icke-stryp eller (i undantagsfall) sele. Jag hade egentligen velat ha sele på henne jämt, om det inte vore för att hon fryser till is av fasa. Men eftersom hon sällan drar i kopplet så är sele inget måste.

Numera tränar jag jakt och alla jaktmänniskor har retreiverkoppel. Det är väldigt smidigt att stoppa i fickan och ta av och på. Vi har det när vi tränar och möjligen när jag vet att hon ska gå lös större delen av promenaden. Annars inte.

Följaktligen hade jag det på kursen igår. (En annan sak jag tycker jävligt illa om med strypkoppel, förutom trycket mot strupen så fort hunden drar det minsta lilla, är skaderisken. Förrförra gången på kursen skulle vi dela upp oss i två grupper och kasta markeringar åt varandra. Vid ett tillfälle var Vanna kopplad och fick helt plötsligt för sig att springa iväg och hämta en markering avsedd för någon annan: det blev ett jävla ryck. Tunnheten – ingenting som dämpar – i kombination med strypeffekten är som jag ser det en grotesk kombination. Halsband ska vara breda.) Vi gick till sjön och Vanna blev genast överdrivet upphetsad. Hon var ganska lugn och gnällfri i början men när hon väl börjat pipa fortsatte hon och det var inte lätt att distrahera henne, även om jag försökte. När det var hennes tur skulle övningen, i den bästa av världar, gå till på följande sätt:

1. Instruktören kastar en sten i vattnet
2. Föraren säger ”varsågod” till hunden som simmar  ut i vattnet
3. Hunden hittar av naturliga skäl inte stenen och börjar cirkla runt
4. Föraren blåser stopp
5. Hunden tittar på föraren
6. Föraren blir jätteglad och kastar en belöning till hunden
7. Hunden blir också jätteglad och simmar in med belöningen

I själva verket blev det så här:

1. Instruktören kastade en sten i vattnet
2. Jag sa ”varsågod” till Vanna som simmade ut i vattnet
3. Vanna simmar planlöst i jakten på den försvunna stenen
4. Jag blåser stopp
5. Vanna tittar inte på mig
6. Jag blåser stopp igen…
7. …med samma deprimerade resultat
8. Jag kan inte kasta någon belöning
9. Jag kastar ändå bollen för att hon ska komma in
10. Hon är inte intresserad av bollen
11. Hon omväxlande simmar och går i vattnet
12. Hon stoppar ner hela huvudet i vattnet
13. Hon kommer äntligen in och jag kopplar henne

Detta att hon doppade huvudet i vattnet i jakten på den försvunna stenen fascinerade mig något alldeles oerhört. Inte visste jag att jag hade en sådan hund!

Hon var som fixerad.

Sen vet inte jag vad som händer, men min hund som aldrig simmar ut om ingenting synligt finns att hämta kastar sig plötsligt i vattnet. Jag måste ha haft kopplet släpande på marken. Det fanns inte i min föreställningsvärld att hon skulle simma ut igen. Hon gör bara inte det, men nu gjorde hon det. Då blir instruktören halvt panikslagen och upprepar med jämna mellanrum: ”Vi måste få in henne. Vi måste få in henne.” Äh, det är väl inte så farligt, tänker jag, men vi gapar och skriker och Vanna ignorerar oss en bra stund. (Man kastar inte ostraffat en sten i vattnet till en flatcoated Vanna.)

Efteråt inser jag vad instruktören varit så rädd för: att hon skulle fastna och bli strypt. Man kan fastna i mycket i vattnet. Hon sa att hon själv hade gett sig ut. Det hade jag också gjort. *klädsim*

Nu slapp vi det men jag fick en tankeställare: strypkoppel är inte farligt i allmänhet, men det är farligt i synnerhet. Hundar har svimmat av att man hängt upp dem i strypkoppel, syretillförseln till hjärnan stryps ju (bokstavligen). Det finns säkert hundar som dött också. Jag erinrar mig att en gammal hundkompis på nätet var inblandad i nån incident med sin lekande (?) hund som hade stryp på sig. Det kunde ha gått illa. Tanken var givetvis inte att hon skulle leka i stryp, det blev så ändå. Tanken här var inte att Vanna skulle simma med kopplet på sig, det blev så ändå. Det är mycket som blir ändå.

Blupp blupp… Det är nära mellan idyll och katastrof.

Efter denna fiaskoövning (alla de andra hundarna lyssnade på sina ägare när de blåste stopp!) skulle vi gå iväg till en annan sjö och låta hundarna apportera. Instruktören går runt sjön och ställer sig på udden och kastar en fågel eller en dummy, beroende på förarens vilja och hundens förutsättningar. Vanna får fågel. Hon ska markera den. Avståndet är långt, men hon ger sig iväg, hämtar fågeln (kråkan) och simmar tillbaka. Jag står i gyttjan där man sjunker om man tar ett steg framåt så jag kan inte möta henne. Jag noterar att greppet är uselt, hon har den i vingen. Hon släpper den såklart när hon kommer upp på land. Men hon tar upp den igen och har då ett något bättre grepp.

Under tiden har instruktören kastat ännu en fågel som Vanna ska få gå på i form av linjetag. Här trodde jag att det kunde bli problem, hon har inte sett fågeln och den är långt borta. Hon simmar, om än med viss tvekan, och hon hittar den. Det är en and och greppet är lika uselt. Hon släpar den i vingen, men hon ger den vackert till mig efter att precis som med kråkan ha tappat den först.

Jag är nöjd. Det jag inte är nöjd med är det konstanta pipandet när hon inte själv är i arbete. Det är uppenbart att Vanna inte klarar vattenarbete. Passiviteten…

När de andra simmar ska vi göra linjetag på egen hand på land. Det går som hejsan, Vanna är ju i gasen och springer för kung och fosterland. Men man får akta sig så att hon inte rusar ner i vattnet!

Lotten (welsh) klarade inte av att simma så långt från matte, hon vände innan hon kom fram. Viktor (golden) tog landvägen tillbaka båda gångerna.

Sist skulle de fågelapportera på land. Vanna gjorde en utmärkt kajapportering, bortsett från att hon övervägde att rulla sig så att man fick ta upp kajan och kasta den några meter igen, men när hon väl fått den kom hon hela vägen in och lämnade av.

Det var värre med anden, där sprang hon visserligen ut och tog den efter bara en liten tvekan, men släppte den när hon var tio meter ifrån mig. Sen stod hon och hängde över den som om hon frågade sig själv: Vad ska jag nu göra?

När hon väl tagit upp den lämnade hon av fint. (De är stora, änderna, större än man tror. Stor kropp, litet huvud. De växer i döden på något sätt.)

”Skithund” sa instruktören när hon inte reagerade varken på den första eller andra stoppsignalen. Här lurar man hunden med ett sten, och så lurar den oss!