”Därför får du inte jobbet: Du gör helt enkelt inte ett bra intryck. Företaget misstänker att du inte klarar av jobbet, du klarar ju knappt av intervjun.”
Hur många anställningsintervjuer har ni gått på utan att få jobbet? Jag har gått på femton. Antal gånger det dumpit ner ett mail med raden ”Tjänsten är tillsatt av annan sökande” skulle jag bedöma till 3 000. Av detta är det rätt lätt att dra slutsatsen att det är kört. Som en deprimerad kompis som brukar ringa mig och gråta säger: ”Lyckan är inte för mig.”
Somliga har inget jobb, andra har ingen hälsa. Henrik Berggren (från Broder Daniel) lider av kroniskt trötthetssyndrom. Det är en obotlig neurologisk sjukdom. Han säger att sannolikheten att han ska hitta någon som kan hjälpa honom är minimal. Att hoppas är bara smärtsamt. ”Det bästa är att man ger upp.” Han säger också:
– Det liv jag har är bättre än inget liv, så är det. Men samtidigt är jag ju inte speciellt rädd för att dö, för den livskvalitet jag har är så pass låg. Men jag ska inte säga så, för när man ställs inför det vet jag inte. Jag skulle kanske vara lika rädd som alla andra.
Döden är en befriare, sa prästen som begravde Sven-Erik Magnusson. Min egen pappa ville dö till slut och han är den mest levnadsglada människa jag känt.
Idag ringde värden på. Hon sa att Vanna var en exemplarisk hund. Hennes dotter som bor mitt emot mig hade fruktat att hon skulle skälla. Både dottern och sambon jobbar natt ibland, hon är sjuksköterska. Jag skulle ge vad som helst för att vara en sådan människa: sjuksköterska. Sitt på det torra.
Utan jobb kan man inte bo i en tvåa med uteplats (min typ högsta dröm), man kan inte köpa en ny bil för man kan inte ta billån och man kommer att få 5 700 före skatt om man uppnår pensionsålder. Nu får man 10 200 efter.
George Costanza bestämmer sig en dag för att göra ”the opposite”. Han får jobb genom att bete sig fullkomligt olämpligt och skälla ut högsta hönset. Tyvärr är den vägen inte möjlig för mig som endast skäller på familjen, däri ingår Vannas forna husse och Vanna. Jag kan således inte få jobb genom utskällning. Jävligt synd.
Jag läste om en grupp på FB där man kunde efterlysa kvinnliga vänner i länet; här hade de caféträffar. De bytte platser så man skulle få prata med alla. Vad skulle jag prata om? Mitt ickeexisterande jobb och min ickeexisterande familj?
Den här skammen över att ständigt vara arbetslös hindrar mig från att ta kontakt även med sådana som är eller ska vara mina vänner, som jag inte sett på länge.
Ulf Lundell sjöng en gång: Du vet att du duger lika bra som nån annan / så varför ser du ner i backen när du går / Du vill inte ge nånting till någon längre / så det är heller ingenting du får
Men det är just det man inte vet: att man duger lika bra som nån annan. Tvärtom ”vet” man att det är just det man inte gör och det får man ständigt bekräftat: Annars hade jag väl också haft ett liv? Arbetslösheten bland akademiker och ”etniska svenskar mitt i livet” är rekordlåg. Men vad hjälper det Knyttet?
