Våra mödrar hade inte samma sjukdom men Lisette stängde också in sig i sovrummet när hon var ”dålig”. Det talades aldrig högt om hennes sjukdom. ✔ Hon ignorerade Alex genom att inte svara när han sa enkla saker som hej. ✔ Hon skrämde honom och såg på honom med avsky. ✔ Hon talade indirekt om självmord. ✔ Alex var så rädd att benen knappt bar honom, även i vuxen ålder. ✔ Antingen har jag upplevt det på liknande sätt eller i förvriden form. Det är bara flaskorna som fattas. Och Lisette var ju deprimerad, det var därför hon drack. Eller tvärtom: hon blev deprimerad för att hon drack (och drack ännu mer och blev ännu mer deprimerad). Jag tror inte man kan växa upp i en familj med en så stor hemlighet utan att ta skada. Vare sig det är pedofili eller alkoholism eller vanlig hederlig depression. Så fort det är någonting som till varje pris ska döljas för omgivningen (och för att kunna göra det effektivt måste familjemedlemmarna även inför varandra låtsas som ingenting) får man en skev bild av både verkligheten och sig själv. Man lär sig att smussla och ljuga och man lär sig att det finns saker som aldrig får nämnas vid sitt rätta namn.
Min mamma beordrade aldrig min pappa att ge mig smisk, som Alex mor en gång gjorde. Hon hade andra straff och hon utdelade dem alltid själv.
Som vuxen berättade en barndomsvän att hennes mor brukade säga: ”Vänta bara tills pappa kommer hem.” Då fick hon stryk. Min far skulle aldrig någonsin slå mig, han älskade mig över allt annat. Och jag honom. Utan honom var jag död – det visste jag instinktivt.
”Han [fadern] var ljuset i barndomens mörker” som Alex säger. Men han var inte tillräcklig. Han tittade bort och led istället för att aktivt beskydda mig. En enda gång berörde vi ämnet. Jag var för svag, sa han då. Jag älskade honom också för detta. Han hade kunnat förneka alltihop.
Lägga sig utan kvällsmat-straffet glömmer jag aldrig på grund av hungern. Det blev så påtagligt att man var bestraffad. Men det inträffade nog bara någon enstaka gång. Ungefär som Alex smisk.
Hon hade ett straff som hon tillämpade varje helg. Ett favoritstraff, kan man säga. Att hon en vacker dag faktiskt blev frisk och började respektera mig (!) ledde till att jag inte är rädd för henne längre, hon har ingen makt över mig längre. Utom i mitt inre – den internaliserade delen av mig själv.
Lisette Schulman blev efter trettio års supande nykter alkoholist.
Det trista med att ha haft en taskig barndom är att man aldrig kan gå ur klubben. Man tillhör den för evigt. Det är vi som var djupt olyckliga och ni som inte var det. Ni har er klubb och vi har vår och ingen av oss kan bli medlem i den andra.
Man kanske får distans nog att hjälpligt leva, men man bär alltid med sig skiten som en soppåse som inte går att slänga. Den står och luktar i ett hörn.
